Jag brukar ibland tänka att en del människor har ett ansiktsuttryck som gör att de ser allvarliga eller sura ut, linjerna kring munnen liksom förstärker “mungipor ned”. Till min egen förskräckelse har de gått upp för mig att jag är en sån själv! Jag tittar mig i spegeln, lite neutralt sådär, men ganska nöjd till sinnes, och ser att mina mungipor pekar neråt! Sorgligt! Är det så andra ser mig? Måste jag nu börja anstränga mig, börja leee, småskratta inombords, eller? Ja, kära nån, vilka problem jag har – i dessa dagar då klimatfrågor, vardagsrasim och IS borde engagera mer….

De sista veckorna har några ord funnits med mig i mina tankar.
Börjar med oglad – alltså inte glad, men inte heller ledsen. Liksom inget alls. Lite likgiltighet finns det i känslan kring ordet. Jag har känt mig så ett tag. Tror att det är en reaktion på att det varit en del att ha i huvudet. Var sak för sig är det inte mycket, men sammantaget….
En del i det här är att åter ha börjat plugga. Hösten 2013 har jag för mig att jag sa till D att säga åt mig på skarpen om jag började prata om det här med att söka ny kurser igen. Det glömde han bort, så nu sitter jag här igen med en 7,5 p kurs att ta mig igenom. Visserligen på distans, men med kurslitteratur som ska läsas och inlämningsuppgifter som ska produceras.
Det leder fram till nästa ord – prestera och prestation. Enligt Synonymer.se kan man också säga gott arbete, bedrift, gärning, kraftprov, bragd, insats, verk, resultat… Jag säger bara: puh!
Blir mer och mer känslig, mår sämre och sämre av att utsättas för krav på detta, ju äldre jag blir. Borde ju bli tåligare och få mer distans till mig själv och så, men det blir jag inte. Den första inlämningsuppgiften skulle in förra fredagen. Satt och skrev till fem i utsatt sista inlämningstid. Resultat undermåligt, om jag får säga det själv. Bidrog till en oglad helg. Fick besked i veckan att den var godkänd, med schyssta kommentarer – glad!
En sak som jag gör med stort nöje, för det mesta glad, är ju att rida, men till och med där kom prestationen in häromdagen. Det är svårt att rida, i alla fall om man vill göra det på bästa, naturliga sätt. Det är lätta att spänna sig, vilja för mycket, och då blir det motsatt effekt. Blir tydligt, som vid den lektion jag hade. Nej, måste släppa det där med att prestera hela tiden.
Ska träna på att bara vara! ..men med mungiporna lite mer uppdragna!

Här kommer några bilder från de senaste dagarna. Sånt som gör mig glad – katten Tusse som ruvar apelsiner, vårtecken som snödroppar och is med vatten på. Därtill dagens stallsysslor efter en ridtur!